Hästarna har mycket att lära oss människor

                     Om mig                       

                                               Vem är jag?

Jag heter Birgitta Lörnedahl, men kallas Biggan av de flesta. Mitt intresse för hästar har funnits så länge jag kan minnas. Hästarna tog  plats i mitt liv i mitten av 70-talet då jag äntligen fick börja rida på ridskola. Karlstads Ridklubb blev platsen där jag i stort sett växte upp sen. Många minnen, väldigt mycket lärdomar och fina vänner fick jag med mig från ridskoletiden.

Jag bodde i 17 år på en liten gård i utkanten av Karlstad som heter Nygård, fram till våren 2017. Vårt stall hade plats för tre hästar.

Familjen bestod av sambo, två söner, två hästar, två hundar, tre katter, ett par sköldpaddor och akvariefiskar. (ett litet zoo).

Numera består familjen av mig och sönerna som mestadels bor hos mig (än så länge). En häst har jag kvar. Sawanna lånades ut och såldes som den utmärkta läromästate hon var. Efter en trolig olycka i hagen fick hon tyvärr somna in 2018. Mixen går nu på en härlig lösdrift hos min tränare Hanna utanför Molkom. 

En stor lust att lära mer och lära nytt driver mig. Jag vill utvecklas. Ju mer jag lär mig, desto mer inser mycket det finns som jag inte kan än. Hästarna är fantstiska varelser som har så mycket att lära oss människor. Det går aldrig att bli fullärd, menn vi kan alla bli bättre. Små pusselbitar läggs till hela tiden.

Bakgrund

I många år red jag på ridskolan. Ganska snart kände jag att det var dressyren som var roligaast och efter ett tag blev det en del tävlande på lektionshästen Gallilé. Det var under 80 och 90-talet. Åren på ridskolan gv mig massor av kunskap och erfarenheter och en väldigt bra grund att bygga vidare på. Jag har haft turen att ha tillgång till väldigt bra och noggranna instruktörer. De har lärt mig väldigt mycket både när det gäller hästar, hästhållning och ridning. Det är jag väldigt glad för.

1985 gick jag RIK 0 och började ha lektioner på ridskolan. Det var väldigt roligt och det tycker jag fortfarande det är att ha lektioner. Det är så roligt att vara med på andras utveckling.

Jag jobbade sen både på ridläger och ridskola, i stallet och som instruktör. Efter ridskoletiden hjälpte jag till att rida och utbilda andras hästar. Det fanns inte möjlighet till egen häst för mig då, men rida ville jag ju ändå. Jag har också fortsatt att ha privatlektioner under åren, vilket jag fortfarande tycker är väldigt roligt. Det är så kul att se ryttare växa. När aha-upplevelserna kommer, de hittar känslan och samspelet växer.

Vi flyttade till Nygård våren 2000 och ett halvår efter det skaffade jag min första foderhäst Octavia. Ett halvblod e) Napoleon ue) Herkules. Henne hade jag i två år, för att sedan ha ett korsningssto i ett halvår. Hon var dessvärre skadad större delen av tiden så det blev inte så mycket ridning.

Under den tiden köpte jag min första egna häst. En oinriden vilde till 3-åring, halvblod/arab. Eros (som hette Esben i passet) var en mycket speciell herre om inte alltid var lätt att hantera. Det var under tiden med honom som jag lärde mig mycket mera om att aktivt träna kommunikation med häst. Det var nyttigt och gav verkligen resultat.

Jag hade honom i två år och jag lärde mig nog nästan lika mycket under de åren med Eros, som under alla tidigare år tillsammans. Eros var en rackare på att hoppa och en häst som ville/behövde arbeta mycket varje dag för att må bra. En häst med mycket tävlingsmentalitet och i hans fall inom hoppning.

Jag är ju en ryttare som vill träna dressyr och ha en häst som klarar av att vila ett par dagar om det skulle behövas. Man kan bli sjuk eller behöva prioritera annat ibland, speciellt med småbarn som jag hade då. Under tiden med Eros insåg jag också att alls lust till att tävla hade försvunnit. Den här ekvationen gick inte ihop och jag fick inse att han och jag inte alls passade för varandra. Därför såldes han.

Han var en underbar häst, men passade inte mig helt enkelt. Vacker och med en otrolig vilja och energi. Han har för alltid en plats i mitt hjärta. Jag har också lite kontakt med hans nuvarande ägare så jag följer hans framsteg på hoppbanorna.

Sawanna är en häst som passar mig bättre. Henne har jag haft sedan våren 2005. Hon bryr sig inte om några extra vilodagar emellanåt, men hon kan vara ganska speciell hon också. Hon är ju ett sto. Hon vill gärna bestämma och hon testar ibland om det går för sig. Hon kan vara lite som en stridsvagn om hon får chansen, men vet hon vad som gäller är hon snäll och medgörlig för det mesta. Hon är en utmaning för mig genom att hon är en helt annan typ av häst är jag var van vid sedan tidigare. En rolig och lärorik utmaning.

2006 började jag rida för tränare inom den akademiska ridkonsten och detta blev för mig ett perfekt komplement till min tidigare dressyrträning. En större värld öppnade sig. Ridningen blev mycket mer ett samarbete. En dans. Så vill jag ha det.

Från mars 2017 finns Sawanna hos Linda Pålsson på Lyckans gård i blekinge. Där går hon på lösdrift och får vara med på lektioner i akademist ridkonst, working equitation, beriden stridskonst och härliga uteritter. Hon köptes sommaren 2017 av Emma som fått en utmärkt läromästare och hon hade kvar Sawanna hos Linda på Lyckans gård. De fick bara ett år tillsammans men jag vet att Emma var helt rätt för Sawanna och jag kan bara beklaga att de inte fick mera tid tillsammans. Livet är grymt ibland. Jag sankar fortfarande min "dundersmula" så det gör ont. 

2009 köpte jag lilla Polly, en korsning shettis/fjording-russ.  Polly var 9 månader när hon flyttade hit. Hon bodde här i drygt 5 år.

Sommaren 2013 såldes hon och hos sin nya ägare har hon blivit inkörd och startat hopptävling. Precis innan hon såldes födde Sawanna sin Marvelous Mix. Mixen är min lilla prins som är tänkt att bli min nästa partner vid dressyrträningarna.

I mars 2017 valde jag att låna ut Sawanna på foder då jag med tungt hjärta beslutat mig för att flytta från gården. Sawanna fick åka ända till Blekinge till min vän Linda Paulsson. Mixen flyttade till lösdrift hos min tränare och själv flyttade jag till lägenhet i stan.

Livet med häst fortsätter om än i lite annorlunda form.

Tränare Hanna är en sökare precis som jag och hon har de senaste åren arbetat med klickerträning/positiv förstärkning. Jag försöker själv lära mig detta nu. Det är inte helt lätt att tänka tvärtom, men när det funkar blir resultatet fantastiskt. Jag jobbar vidare och ska bli bättre på detta. Det är bara att träna. Mixen har så mycket vilja och åsikter så det går väldigt sakta framåt, men det gör ingenting. Vi kommer framåt och det  blir toppen med tiden. Han har fått pappas exteriör och mammas huvud.